Årets resa går bl a via en del kustbyar, som
har med skärgårdslivet att göra, Den avspeglar
också livet ute i skärgården det som behandlats
i boken ”Luleå skärgård – ett
örike i Bottenviken” . Den boken är utgiven
av Nederluleå hembygdsförening och författare
är Kjell Lundholm.
Vi är 36 deltagare, som äntrar bussen för
avfärd från Gammelstad. Samling som vanligt vid
kyrktornet. Första by , som vi passerar är RUTVIK.
Vi åker norra infarten till byn, den väg som
ärkebiskop Buréus tog år 1600, då
han kom till Gammelstad. Vägen kallades då för
kust-landsvägen, döptes sedan om till Riks 13
och som numera heter E 14.Vägarna på 1600-talet
bestod av många färjor eller roddbåtsöverfarter
och man färdades då med häst och vagn.
Bosättningarna i Rutvik fanns vid en vik vid havet
– Vargfjärden - och ett första belägg,
att här var befolkat reden 1339 har vi genom kunskap
om ”Svenalds testamente”, en bonde som testamenterade
sina ägodelar till kyrkan. Dagens Rutvik är en
företagarby bl a genom att odla
grönsaker och blommor, en näring som funnits i
byn i många, många år i första hand
för att förse stadens behov av dessa varor. Läs
närmare om bygdeforskaren Artur Engström och hans
avhandling om Rutvik. Vid vattnet/havet befintliga bosättningar
avskjljes genom skogslandet.
Vi fortsätter till ÄNGESBYN, en långsträckt
by, som består av igenväxt våtmark. Byn
är medeltida , fanns före Gustav Vasas tid. Här
är ängsladorna snedväggiga – snö
kan inte packas framför ingången och vattnet
rinner av från taket utanför väggarna –
det packade höet klarar sig torrt inne i ladan. Snedväggiga
lador finns enl tradition i den svenska delen. I den tornedalska
och finska delen finns en annan konstruktion, de s k aittorna.
Gula kabbelekor blommar och lyser i dikena, när vi
passerar Ängesbyån. Kring byarna häromkring
finns s k ”-marknamn”, Skatamark t ex. I Ängesbyån
iakttar vi ett svanpar, som anlänt till de nordligare
breddgraderna. S k ”stockbåtar” sägs
vara tillverkade kring dessa trakter. De tillverkades av
Asp (ej stockar av Ek) och de kallades för ”espingar”.
Vi passerer sedan SMEDSBYN, en by som fått sitt namn
av en smed. Här får man betrakta s.k ”traktorägg”,
hö som är format som bollar och insvepta i plast.
Ängsladorna har numera gjort sitt och står här
och förfaller. Smedsbyn är också en mycket
långsträckt by och ligger mitt emot Ängesbyn
på andra sidan Ängesbyån. I Smedsbyn har
många soldattorp funnits och en del har nu omvandlats
till sommarstugor. Varje by hade ett visst antal indelta
soldater, som skulle försörjas av byarna.
